Ett smakprov på världens alla berättargenrer

vetenskap

Vi fick en mycket trevlig publik, där många upptäckte Berättarnät Väst för första gången. Hoppas vi ser er kring elden i Slottsskogen i sommar! Lyssnarna hann få några smakprov på folksagor, skröner och myter. Vi såg också att genrerna i praktiken ofta flyter in i varandra. Till exempel utnyttjade Christer Wilén i sin skröna inslag som annars är typiska för sägenberättande, att sluta med ett ”bevis”. Som till exempel de stora stenar, ”jättekast” som ligger utspridda i det svenska landskapet och vittnar om jättarnas dåliga söndagsförmiddagshumör. Särskilt illa tål de klangen från kyrkklockorna. Det är därför de kastar stenbumlingar på dem. Som regel ramlar de ner halvvägs …

Kommentarer och frågor
Här kan du ställa frågor om både evenemanget och om genrer. Eller lämna kommentarer. Christer gick hem och tittade i bokhyllan:

”I min kursbok om grekisk mytologi, så definieras myt så här: ”I den definition, som användes om de grekiska myterna, så är de berättelser formulerade som en rad av händelser. En annan ingrediens är att de är traditionella och har förts vidare från en berättare till en annan. Detta överföringssätt har också gjort att det finns inte en version av en berättelse, utan många olika varianter, då berättaren både dragit ifrån, lagt till och broderat ut. En tredje beståndsdel är den sociala kraften i myterna, som har haft inflytande på samhället, då de förkroppsligar, åskådliggör och utforskar olika värderingar och deras konsekvenser”.

Vad säger du själv om det? Eller har du andra frågor? Min egen fråga är: Vad har berättare, lyssnare och pedagoger för nytta och glädje av att veta något om genrer?

Annonser

12 svar till “Ett smakprov på världens alla berättargenrer

  1. Christer Wilen

    Oavsett genre känns det viktigt att pedagoger och berättare funderar på syftet med olika berättelser. Vill man roa, underhålla, lära ut, skänka tröst, väcka fantasi och känslor? Sedan är det ju bra om berättare och publik har någorlunda likartad uppfattning av vad olika genrer står för, när man bjuder in till en föreställning. Annars kan lyssnarna få fel förväntningar på föreställningen.

  2. Har också lärt mig att en skillnad mellan myt och folksaga är huvudpersonerna. I folksagan är det ofta personer som många kan känna igen sig i, oftast utan namn tex en gumma, en fiskare osv. Har de namn så är det enkla namn. Budskapet är många gånger att den enkla människan kan klara sig, få det den önskar osv. I myter är det ofta gudar och hjältar med långa fina namn. Här är budskapet för det mesta att människan är liten gentemot de stora gudomliga krafterna.

  3. Ping: Ett smakprov på världens alla berättargenrer | Berättarnätet Sverige

  4. Christer Wilen

    Har besökt Storytelling Center i Edinburgh. Där läste jag det här fina ordstävet från resandefolket om vad berättelser är.
    ”Stories are told eye to eye, mind to mind and heart to heart”.

    • Kul! Nån fler som har hört Duncan Williamsson, den mest kände berättaren av de skotska ”travellers”? Han har varit i Ljungby har jag för mig. Och han hade så många historier att den folklorist som skulle samla in dem tyckte att det var lika bra att gifta sig med honom. Och jo jag vet att romer är en helt annan folkgrupp, men jag upptäckte idag att om man stannat en stund på pedagogen, hade man kunnat höra en föreläsning om romers berättartradition. Sånt kunde man kanske kunna ordna själv nån gång?

  5. christer.wilen@gmail.com

    Jag har inte hört Duncan, men din kommentar fick mig att plocka fram och läsa i hans Fireside tales of the traveller children nedskrivna av hans hustru.

  6. Christer Wilen

    Apropå skottska berättare, så fanns det en liten utställning med posters på Storytelling Center i Edinburgh.
    Under rubriken ”The Famous Four” presenterades fyra berättare:
    James MacKinnon (1866-1957)
    Angus Barrach McMillan (1874-1954)
    John McDonald (1876-1954)
    Duncan McDonald (1882-1954)
    Någon som är förtrogen med dem?

    • Nej men jag hörde för länge sen en mycket intressant skotsk berättare med historier i muntlig tradition från järnåldern. Det visade sig att skurkarna var vikingar! Försöker minnas vad han hette. McPherson eller nåt. Hans bakgrund var från en helt annan samhällsklass än Duncans …

  7. Intressant att de flesta stora skotska berättarna dog 1954. Det var ungefär då de flesta av oss svenska berättare föddes.

  8. Oavsett internationella erfarenheter; nordiskt berättande går inte av för hackor. Se bara på Anders Borg …. oj hmmm skämt åsido;
    Vi har mycket eget berättande att ta vara på och föra vidare. Tomtar, troll, vättar, huldror och feer. Allt vad de hade för sig och allt vad det innebar för människorna, det är insvept i berättelser under hundratals år. Intressant är hur detta förts vidare på alla olika plan, t ex i svensktoppstexter.
    Är t ex inte de (av somliga) förhånade svensktoppstexterna inte en fortsättning på traditioner av berättande. Hjärta och smärta … det är essensen i allt, hos internationella popikoner likväl som i gamla nordiska kväden.

  9. Pelle Olsson; Jag utgår från att du skämtar. Men måste ändå påpeka: Neeej, det svenska berättandet föddes inte omkring 1954, Det föddes antagligen 3000 år tidigare, eller mer.
    Att hålla på med berättande är att sätta in sig själv i en mångtusenårig och allmängiltig tradition.
    Berättande är den mest ursprungliga formen av kommunikation. Vid elden om kvällen, vid elden under dagens arbete. vid sysslorna med att ta hand om de svaga; nyfödda, sjuka och äldre. Berättande fanns med, alltid, som tröst men framför allt som en förmedlare av tidigare generationers kunskap och erfarenheter.
    Berättandets kraft erfar vi alla som nattar ett litet barn eller säger god natt till en äldre sjuk människa. Berättandet ger inte i första hand en historia, det ger lugn och trygghet i traditionen; Mitt liv inlemmat i århundraden av släktens liv. Så får vi en mening och ett sammanhang.
    Berätta på kära vänner, vid lägerelden. Men glöm inte det viktigaste; att berätta i vardagen, som en viktig del i sammanhanget med era närmaste och käraste.

  10. Kerstin Thuresson

    Jag har haft den stora förmånen att lyssna till Duncan Williamsson både i Ljungby och i Sthlm, dessutom har jag två böcker med hans berättelser. En enastående berättare och en rik sagoskatt.

    Till Ellen vill jag väl säga att Pelle nog menade att de flesta NUTIDA svenska berättare föddes på 1950-talet 😉
    Dessutom finns det så oändligt mycket mer att berätta om än våra folksagors och folksägners olika väsen.

    Vi som försörjer oss på berättandet gör ju inte det bara vid lägerelden utan från scenen och på alla andra platser där någon är beredd att betala för att lyssna på oss.

    Jag tycker som Christer att man bör fundera på syftet med sina berättelser, för egen del handlar det alltid om att föra det muntliga berättandet vidare och många gånger mest för att roa och underhålla. Att bjuda på magi, helt enkelt.
    När det tindrar i ögonen och rycker i mungiporna på åhörarna, då mår jag som berättare allra bäst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s